Det gick en kamel uti öknen
kamelerna gör så ibland
Han av sin kameliafröken
fått korgen men ej hennes hand
Så därför gick han nu och led
med långa steg han gled
långt bort uti öknen han grubblande skred
Av tårar ögat sved och törstig var han med
han tyckte att världen var upp och ned
I veckor han gick utan vatten
kamelerna gör så ibland
Fick skavsår och led utav katten
av Saharas glödheta sand
Till slut han såg en grön oas
då hade han fått knas
en hägring han såg blott i törstig extas
Helt tvärt han vände sen och knalla hem igen
och fria på nytt till sin hjärtevän
Men flickan hon rynka på mulen
kamelerna gör så ibland
Du var mig en mager och ful en
nej, dra till ett varmare land
Din gamla fula dromedar
jag har en annan karl
och vi två ska leka barn, mor och far
Ett hånfullt ögonkast, sen gick hon bort i hast
av sorg och av smärta hans hjärta brast
Så därför man aldrig bör glömma
kamelerna gör så ibland
Trots kärlek att bägaren tömma
och fukta sin tunga och tand
Jag hoppas att ni ska förstå
att man ju ej får gå
och torka, nej korka upp flaskan, you know
Gör aldrig ett sådant fel, att gå som en kamel
ty minns att kameler kan törsta ihjäl.