Vi fattar med stadiga händer,
vårt iskylda stelbenta glas.
Och nubben i magen vi sänder,
så gör vi på alla kalas.
För kräftan nu glaset vi höjer,
och gläder oss åt kvällens klo.
Nu nackarna bakåt vi böjer,
tar nubben - och tar det med ro.
Se supen väntar i glaset,
den väntar så kall och så klar.
vad vore väl hela kalaset
ifall inte supen vi tar.
Den tas både arla och särla
och den smakar ju jämt lika bra,
och därför så tar vi vår pärla
och skålar med varandra, gutår!