På Ulvöns strand ett fiskarlag
mycket strömming, fick en dag.
Det var 1802.
Gissa vad, de gjorde då.
//: Täckte över dom med jord.
Nämde't aldrig med ett ord ://
Innan det gått många år
en hemsk doft, ur jorden står.
Svepte runt kring varje stuga.
Folket vädra och sa: "Huga!"
//: Och man sökte runt omkring
men fann ändå ingenting ://
Har du hört om farfarsfar,
han som utan, tänder var?
Kände lukten, såg på frugan.
Gav'na spö och brände stugan.
//: Trodde hennes lukt det va'.
Han försvann till USA ://
Farfar var en stårlig karl.
Alltid kniv, i slidan bar.
Ärvde täppan och sex dollar
samt en lukt som oro vållar.
//: Han blev alltmer konstifik;
föll på kniven och blev lik ://
Mor var lockande och varm.
Ögon blå, högan barm.
Sexton barn höll morsan vaken
hon har aldrig skådat maken.
//: Hon har aldrig haft nån tur.
Lukten den gick aldrig ur ://
I Svartsjö hade jag en bror.
Brände själv en laddning stor.
När han skulle gömma mäsken
hitta han den sura fesken.
//: Blekna, stöna, skrek: "Oh ve!"
Nu är han godtemplare ://
Vi som bättre vet än mor,
farfars far och dumme bror.
Vi kan njuta vi kan frossa
liksom Fredrik Barbarossa
//: Stoppa i oss strömming fin,
tunnbröd, lök och brännevin ://