Snapsarnas ordning

Ett värmländskt räknestycke från 1908

En sup är ingen sup.
Två supar är en halv sup.
Två halva är en hel sup.
Två hela är en kyrksup, och
två kyrksupar är en kronsup.

Så löd en gammal värmländsk maxim, återgiven i nykterhetstidningen Balder i februari 1908. Tidningen bad läsaren räkna ut hur många supar det går på en kronsup. Svaret är sexton, eller trettiotvå om man räknar i göteborgssupar, för en värmlandssup sades motsvara två sådana. Samma notis innehåller ett tidigt belägg på en längre snapsordning. Den kommer längre ner.

Stavningen i citatet är varsamt moderniserad.

Listan med 18 namn

Den här guiden utgår från den lista som i dag återges på svenska Wikipedia, där också flera alternativa namn anges.

Listan behöver en brasklapp, och brasklappen är värd att läsa.

Wikipedia beskriver själv sin uppräkning som representativ för tiden kring sekelskiftet 1900 och skriver rakt ut att någon officiellt fastställd lista inte existerar. Samma sida uppger dessutom att det historiskt har funnits "en lista om hela 17 olika snapsar", trots att den uppräknade listan innehåller 18 namn. Wikipedias enda källhänvisning för listan är ett blogginlägg från 2020, och artikeln bär sedan 2023 en märkning om att källorna behöver bli bättre.

Wikipedia förklarar inte varför texten säger 17 medan listan innehåller 18. Längre ner på samma sida nämns däremot sångböcker från Kungliga Maskinsektionen vid KTH med 29 namngivna supar, där endast 18 kan placeras i en egentlig ordningsföljd. Det visar åtminstone hur flytande gränsen mellan egna namn, synonymer och varianter kan vara. Knäppen är till exempel ingen egen plats i raden utan ett annat namn för Tersen, vilket Svenska Akademiens ordbok kan belägga: under uppslagsordet knäpp finns en numera utdöd användning som benämning på den tredje supen i en följd, med citatet "Helan och halfvan och knäppen" från 1852.

Den lista med 17 namn som cirkulerar på de flesta svenska snapssajter är byggd på just en annan gränsdragning. Där saknas Sexten och Professorns klagan, Rivan tar plats 6, och Repetitionen räknas som ett eget namn i stället för som ett alternativ till Rännan. Samma tradition, olika bokföring.

Helan och Halvan kom först

De två första namnen är också de äldsta, och de enda där betydelsen är bokstavlig.

Nationalencyklopedin daterar dem till 1700-talet och knyter dem till brännvinsbordet, som uppslagsverket kallar "en föregångare till det svenska smörgåsbordet": några sorters tilltugg till de snapsar man i borgerliga kretsar inledde måltiden med, möjligen efter rysk förebild. Vanan var att ta två supar. Till den första var glaset fullt, till den andra räckte hälften, och därifrån kommer namnen.

Att raden verkligen användes vid bordet går att belägga. Svenska Akademiens ordbok definierar halva som en liten sup brännvin, "särsk. om den andra supen i ordningen", och det äldsta språkprovet är från 1822. Fyrtio år senare finns Helan och Halvan tillsammans i en scen hos Nils Petter Ödman: "Åh, jag tror helan smakade bra ändå, herr Svensson! Kanske jag får lof att slå i halfvan också?" Så lät det vid ett svenskt bord på 1860-talet.

Det gör också texten i Helan går begripligare. Visan handlar inte om två slumpmässiga mängder sprit utan om två supar med egna namn och en bestämd plats i ordningen. Den som avstår Helan får enligt visans skämtsamma logik inte heller Halvan.

Men där tar matematiken slut. Tersen var aldrig en tredjedels glas och Kvarten ingen fjärdedel. Nationalencyklopedin är tydlig med att de följande namnen tillkom först på 1800-talet, och att de inte byggde vidare på någon fortsatt halvering av volymen.

Studenterna byggde vidare

Under 1800-talet växte den moderna snapsvisan fram. Spritmuseum placerar genombrottet i århundradets andra hälft, i borgerliga och akademiska miljöer, och konstaterar att det ofta var studenter som sjöng. Levande kulturarv kommer till samma slutsats från ett annat håll. Eftersom kvinnor inte hade tillträde till brännvinsmiljön, diktades de första snapsvisorna sannolikt i manliga sällskap, och då i sådana där studenterna var många.

Visforskaren Christina Mattsson drar en skarp gräns mellan de två första namnen och allt som kom efter. Helan och Halvan hör hemma vid 1700-talets brännvinsbord. Resten är enligt henne en 1800-talsprodukt med studenterna som upphovsmän. Nationalencyklopedin är mer specifik och gissar på "latinkunniga studentkretsar", fast med reservationen att det är just en gissning.

Fortsättningen på raden talar för den läsningen. Efter Halvan kommer Tersen, Kvarten, Kvinten, Sexten och Septen. Det är musikaliska intervall, och samtidigt ett lekfullt sätt att räkna tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde supen. En bildad ordvits som ändå är enkel nog att ropa ut över ett bord.

Värt att hålla isär: det är snapsvisan som är en 1800-talsföreteelse, inte skålvisan som sådan. Christina Mattsson gör skillnaden tydlig. Den flerstrofiga dryckesvisan har ingen bestämd uppgift att beledsaga skålen, medan skålvisan "så gott som alltid har bara en strof och sjungs i direkt anslutning till skålandet". Den mångstrofiga dryckesvisan är alltså inte en skålvisa, skriver hon, "medan skålvisan däremot ingår i huvudkategorin dryckesvisor". Ur sitt material har hon skilt ut två grupper: "en äldre skålvisa med rötter i medeltiden och å andra sidan en yngre skålvisa skapad under 1800-talet (snapsvisan)".

Nationalencyklopedin beskriver den äldre gruppen närmare. Där kallades både skålceremonin och visorna för minne, och några av dem, minnevisor eller gilleverser, finns bevarade i en svensk handskrift från 1400-talet. Det är alltså en betydligt längre tradition som snapsarnas namn hakar på.

Man behöver inte föreställa sig att någon en kväll satte sig ner och konstruerade hela systemet. Muntliga traditioner brukar sällan fungera så. Namnen kan ha vuxit fram stegvis, bytt form och fått olika varianter i olika kretsar. Det enda vi säkert kan säga är att ordningen någon gång under 1800-talet blev något mer än Helan och Halvan, och att den då hade blivit en lek med språket och med middagens gång.

När ordningen slutar vara logisk

Rivan, Räfflan och Rännan låter som om de borde höra ihop. Sedan följer Smuttan och Smuttans unge, och därefter Lilla Manasse och hans broder.

Här är det frestande att hitta förklaringar. Det är lätt att tänka sig att Rivan river till i halsen, att Räfflan beskriver strupen och att Rännan är vägen snapsen tar. Sådana tolkningar går att konstruera hur lätt som helst, och problemet är att en bra historia inte automatiskt är en sann historia. De äldre källorna visar framför allt att namnen har använts. De är betydligt sämre på att berätta varför just de orden valdes.

Ett undantag finns. Smutt i betydelsen liten klunk är ett väldokumenterat svenskt ord med belägg i Svenska Akademiens ordbok långt före snapsordningen, och uttrycket "en smutt brännvin" finns där. Smuttan vilar på en känd språklig grund, även om ingen kan säga exakt hur ordet tog plats i raden. För Rivan, Räfflan och Rännan finns inget motsvarande stöd, varken i SAOB eller hos Hellquist.

Stavningen skiftar också. I äldre uppteckningar står Rafflan där moderna listor har Räfflan, och Repetitionen förekommer både som eget namn och som alternativ till Rännan. Namnen har levt vidare utan att någonsin ligga stilla.

Lilla Manasse är äldre än man kan tro

Lilla Manasse låter som ett rent studentikost infall. Ändå har namnet lämnat tydliga spår i språket.

Svenska Akademiens ordbok har ett eget uppslagsord. Där förklaras manasse som skämtsamt om "mindre glas brännvin, liten sup; i sht om den sista av en lång följd av supar", och ordet sägs nästan bara förekomma i uttrycket lilla manasse. Det äldsta språkprovet är från 1889 och kommer ur Henrik Wranérs skånska berättelser: "Nu ta vi en smörmat och lilla Manasse, skål!" Där sitter alltså namnet vid ett skånskt bord, långt från studentnationerna, nitton år före Balder-notisen från 1908.

Ursprunget är osäkrare. I Svensk etymologisk ordbok för Elof Hellquist ordet till det bibliska personnamnet Manasse. För tanken att det skulle vara "ett skämtsamt rimord" till "lilla Lasse" hänvisar han till Theodor Hjelmqvists studie av bibliska namn i nysvenskan. Hellquist markerar själv att det rör sig om en möjlighet, inte ett fastslaget ursprung, och den reservationen bör följa med.

Manasse förekommer på flera håll i Gamla testamentet, och det har därför uppstått senare förklaringar som försöker koppla snapsnamnet till Bibeln på olika sätt. Den bibliska klangen kan mycket väl ha varit en del av skämtet, men det räcker inte för att göra varje sådan berättelse till historiskt faktum. Det vi vet är ändå roligare än en påhittad förklaring: uttrycket var i bruk vid skånska bord 1889, tillräckligt etablerat för att senare få ett eget uppslagsord i SAOB. Att Lilla Manasse dessutom fick en broder var väl bara nästa steg i en ordning som för länge sedan hade slutat vara logisk.

De allra sista suparna

Efter Lilla Manasses broder följer Femton droppar, Kreaturens återuppståndelse, Professorns klagan och till sist Ett evigt liv.

Nu är vi långt från Tersen och Kvarten. Namnen fungerar snarare som små kommentarer till hur långt kvällen har hunnit. Femton droppar låter försiktigt, Kreaturens återuppståndelse betydligt mer dramatiskt, och Professorns klagan passar misstänkt bra in i den akademiska miljö där mycket av det här har frodats. Att den absolut sista supen ändå följs av ännu en säger det mesta om hur allvarligt raden ska tas.

Över de två sista namnen hänger ett mönster som är svårt att komma ifrån. Den apostoliska trosbekännelsen slutar med orden om köttets uppståndelse och ett evigt liv, och i äldre listor står namnen som Kreaturens uppståndelse och Ett evigt liv. En parodi på trosbekännelsen skulle passa en latinkunnig studentmiljö perfekt. Men ingen ordbok och ingen forskare slår fast det, så låt det stå som en iakttagelse och inget mer.

Det är också här listan blir lättast att missförstå. Att ett namn har plats 18 betyder inte att människor regelmässigt satt och drack 18 fulla glas. Ordningen handlar lika mycket om visor, namn och ritual som om innehållet i glaset.

En annan snapsordning från 1908

Ett av de mer talande historiska beläggen finns i nykterhetstidningen Balder, en svenskspråkig tidning utgiven i Finland. I nummer 4, den 15 februari 1908, publicerades under rubriken "Värmlandssupar" ett par uppteckningar som en resande hade gjort i Värmland, "där de gamla svenska traditionerna leva kvar med kavaljererna och de glada fruarna och den ursvenska gästfriheten".

Först kommer räknestycket om kyrksupen och kronsupen, det som står överst på den här sidan. "Det kan var och en människa ta, men mycket brännvin är skadligt", tillägger tidningen med hänvisning till det värmländska ordspråket. Att en nykterhetstidning återger skämtet med så uppenbar förtjusning säger en del om hur självklart brännvinet var vid den här tiden.

Sedan följer det som gör notisen värdefull. "Inom ett annat härad voro suparnas namn följande", skriver tidningen, och räknar upp:

1. Helan
2. Halvan
3. Tersen
4. Kvarten
5. Kvinten
6. Rivan
7. Rafflan
8. Rännan
9. Smuttan
10. Smuttans unge
11. Femton droppar
12. Lille Manasse
13. Lille Manasses bror

Jämförelsen med 18-listan är upplysande. Fem namn saknas helt: Sexten, Septen, Kreaturens återuppståndelse, Professorns klagan och Ett evigt liv. Femton droppar ligger på plats 11 i stället för 15. Lille Manasse kommer redan som nummer 12, stavas med e, och hela ordningen tar slut efter hans bror. Bara de fem första namnen står på samma plats i båda listorna.

Notisen berättar dessutom något som de moderna listorna aldrig gör, nämligen var man förväntades sluta. Det ansågs "höviskt och lämpligt att hejda sig, när man tagit Smuttans unge", alltså efter tionde supen. Främlingar borde enligt samma uppteckning stanna redan vid Rivan, den sjätte. Undantaget var kräftkalaset, där en helt annan regel gällde: en sup på var sjunde kräfta, och sju kräftor på var sup. Den som vill följa den principen i dag hittar sångmaterialet bland våra snapsvisor till kräftskivan.

Där finns svaret på en fråga som listorna i sig inte besvarar. Den långa raden var aldrig tänkt som ett program att arbeta sig igenom. Den var en namnskala, och var man klev av berodde på vem man var och vad som serverades.

Att ordningen dyker upp i just en nykterhetstidning är mindre överraskande än det låter. Christina Mattsson har visat att skillingtrycksutgivningen mot slutet av 1800-talet i hög grad togs över av visor om dryckenskap i alla dess former, "inte minst av förbudsvisorna mot brännvin eller visor som propagerade mot dryckenskap i nykterhetsrörelsens spår". Brännvinsvanorna beskrevs alltså flitigast av dem som ville få bort dem.

Det är också ett skäl att vara försiktig med förklaringar som förutsätter att varje namn har skapats för just den plats det har i en modern lista. En värmländsk uppteckning och en studentsångbok kan beskriva samma tradition och ändå redovisa den olika. För oss drygt hundra år senare är 1908-notisen framför allt en liten tidskapsel: Helan, Halvan, Tersen och Kvarten känns igen direkt, medan resten visar en tradition i rörelse.

Ordningen är också finlandssvensk

Att ett tidigt belägg på snapsordningen finns i en finländsk tidning passar väl in i traditionens geografi. Snapsvisan och snapsarnas ordning hör hemma i två länder.

Christina Mattsson har konstaterat att snapsvisan i den här formen bara skapas och sjungs i Sverige och i de svensktalande delarna av Finland. På finlandssvenskt håll har traditionen dessutom en egen institutionell historia. Den första snapsviseboken på svenska gavs ut i Helsingfors 1927, mitt under den finländska förbudslagen, och Finlandssvenska rimakademin har arrangerat mästerskap i nyskrivna snapsvisor sedan början av 2000-talet. Uppslagsverket Finland räknar upp samma rad som vi känner igen, från Helan och Halvan hela vägen till Lilla Manasse.

Namnen skiljer sig inte nämnvärt mellan länderna. Det som skiljer är sammanhanget: i Svenskfinland har snapsvisan i högre grad blivit en identitetsmarkör, något forskaren Ros-Mari Djupsund har ägnat en hel studie åt. Hon påminner samtidigt om att långt ifrån alla finlandssvenskar sjunger snapsvisor, vilket är en nyttig motvikt till bilden av traditionen som allmän finlandssvensk egendom.

Söker man vidare västerut och söderut tar det snabbt slut. Danmark har snapseviser som egen genre, men den numrerade namnraden hör enligt Mattsson hemma i Sverige och i de svensktalande delarna av Finland, ingen annanstans.

Snapsvisan slog igenom när spriten ransonerades

En detalj som förvånar är när traditionen egentligen slog igenom.

Christina Mattsson knyter snapsvisans stora genombrott till införandet av motboken 1914, och Spritmuseum daterar den folkliga populariteten till ungefär samma tid, när spritransoneringen kom. Traditionen blev alltså som mest levande under de år då sprit var svårast att få tag på. Mattsson beskriver till och med snapsvisan som en form av protesthandling under de åren.

Det säger något om varför snapsvisan kunde leva vidare trots ransoneringen. Traditionen handlade inte bara om mängden i glaset, utan också om ritualen, sången och anledningen att göra skålen till något gemensamt. Mer om motbokens år finns i Snapsvisans historia.

Det andra namnsystemet

Vid sidan av den numrerade ordningen har det funnits ett helt annat sätt att namnge supar, nämligen efter tillfället.

Aptitsupen

Togs vid måltidens början.

Sängfösaren

Avslutade kvällen.

Färdknäppen

Togs före avfärd.

Kyrksupen

Togs före gudstjänsten.

Göken

Morgonens sup i kaffet, även kallad kaffegök. Enligt Institutet för språk och folkminnen hänger namnet ihop med folktron om att bli gökgalen av att höra göken på fastande mage.

De två systemen blandas ofta ihop, och listor som påstår sig återge "suparnas namn" hoppar gärna mellan dem. Skillnaden är enkel: den numrerade ordningen säger vilken sup i raden det är, tillfällesnamnen säger när på dygnet eller i livet den togs.

När snaps fortfarande hette sup

En sista kronologisk kuriositet är värd att ta med, eftersom den vänder upp och ner på intuitionen.

Ordet snaps har enligt Svenska Akademiens ordbok sitt äldsta svenska belägg från 1799 och kommer via danskan från lågtyskans och tyskans Schnaps, med grundbetydelsen slurk eller munfull. Nubbe är betydligt yngre. SAOB:s äldsta språkprov är från Socialdemokraten 1892, och ordet är troligen en smeknamnsform av nubb, en liten spik.

När Helan och Halvan fick sina namn användes fortfarande sup som det självklara ordet i sammanhanget. Snaps dyker upp i svenska belägg från slutet av 1700-talet, medan nubbe är betydligt yngre. När lilla manasse förekommer i tryck 1889 ligger det alltså fortfarande närmare den äldre suptraditionen än dagens vardagliga tal om en nubbe.

Alla de gamla orden för supen, från nubbe och hutt till dragnagel och sotare, med källa till varje ord, finns i guiden Snapsens många namn.

Det har aldrig funnits en enda rätt lista

Jämför man sångböcker, studenttraditioner och äldre uppteckningar blir skillnaderna snabbt tydliga. Vissa ordningar stannar tidigt. Andra fortsätter långt förbi Lilla Manasse. Några lägger till lokala namn, och i studentsammanhang fortsätter raden gärna med nyare påhitt. Samma namn kan dessutom flytta flera steg mellan olika listor, vilket 1908-uppteckningen visar med besked.

Det gör inte traditionen mindre äkta. Tvärtom stämmer det väl med hur Levande kulturarv beskriver snapsvisan som en genre som i första hand har förts vidare muntligt. Repertoaren byts ut hela tiden. En visa som ingen längre minns tystnar av sig själv, medan den som får ett bord att skratta följer med till nästa middag och nästa sällskap, och snapsnamnen tycks ha levt på samma villkor.

Helan och Halvan står stadigt, Tersen och Kvarten känns igen i de flesta sammanhang, och ju längre man går, desto större blir utrymmet för lokala varianter. Frågan om vilken som är den rätta snapsordningen har därför inget enkelt svar. Det finns ordningar och det finns traditioner, men ingen av dem har någonsin fastställts av någon.

Så används ordningen vid bordet

Namnen blir begripligare om man ser dem tillsammans med visorna.

I den nationella förteckningen över immateriella kulturarv beskrivs kopplingen mellan namn och visa som själva poängen: varje snaps som har ett eget namn ska också ha en egen visa. Helan får sin, Halvan sin, Tersen sin. I praktiken är det värden, toastmastern eller en sångledare som ropar upp nästa snaps, säger vilken melodi som gäller och får bordet att börja ungefär samtidigt.

Att glaset skulle fyllas på från tomt varje gång stämmer inte. I beskrivningen av traditionen töms Helan, medan senare snapsar kunde "bitas av". Man kunde alltså dricka en del och låta resten stå kvar till nästa visa. Det är en viktig detalj när man har en lista med 18 namn framför sig.

Det går också utmärkt att delta utan alkohol. Det som gör traditionen till en gemensam handling är att bordet sjunger och skålar tillsammans, inte vad som står i glasen. Mer om själva formen finns i guiden Vad är en snapsvisa?, och om hur skålen går till i Skålens 10 gyllene regler.

Fyra vanliga missförstånd

Från namnraden till festbordet

Vill du gå från namnen till visorna finns de som hör till de första snapsarna samlade, och kräftskivans egen regel har sina visor på högtidssidan. Guiderna intill beskriver formen, historien, tillfällena och själva skålen.

Vanliga frågor om snapsarnas ordning

---

Källor och vidare läsning

Nedan finns de viktigaste källorna bakom uppgifterna på sidan. Eftersom snapsarnas ordning har varierat över tid skiljer vi mellan källor som beskriver traditionens historia och källan till den 18-namnslista som sidan använder som utgångspunkt.