Snapsens många namn

Snaps, sup eller brännvin? Tre ord som inte betyder samma sak

I vardagligt tal glider orden ihop, men de beskriver olika saker.

Brännvin är drycken. Snaps handlar om portionen och sättet att dricka den. Svenska Akademiens ordbok definierar snaps som en mindre kvantitet brännvin, "vanl. så mycket som bildar en munfull l. en klunk", som slås upp och dricks, ofta i ett svep, ur ett mindre glas. Systembolaget säger ungefär samma sak på modern svenska och tillägger att ordet egentligen inte anger vilken sorts dryck som finns i glaset, även om snaps i praktiken oftast är tydligt kopplat till brännvin.

Sup är det äldsta och bredaste ordet i familjen. SAOB förklarar det som "så mycket av en vätska som man sväljer l. kan svälja på en gång, klunk", med belägg redan omkring 1635. Ordet behövde alltså från början inte handla om alkohol alls, och det är därför nästan alla de äldre sammansättningarna slutar på just sup: aptitsup, kronsup, nattsup, kyrksup, ressup.

Skillnaden spelar roll när man letar efter synonymer. Ett ord kan vara ett gammalt namn på en viss sorts sup utan att för den skull vara utbytbart mot snaps i vilken mening som helst.

Tolv ord att ta med sig

Vill du bara ha några säkra exempel är de här en bra början. Resten av sidan handlar om var de kommer ifrån, och varje ord i tabellen leder ner till sitt avsnitt.

Varifrån kommer orden snaps och nubbe?

Båda är yngre än man kan tro, och båda är yngre än supen själv.

Snaps kommer via danskan från lågtyskans och tyskans Schnaps, som ursprungligen betyder slurk eller munfull. Bakom det ligger enligt Elof Hellquist en lågtysk interjektion, snapps, som markerar något hastigt och som hör ihop med verbet snappa. Det äldsta svenska belägget redovisas av både Hellquist och SAOB och kommer ur en reseskildring från 1799: "Postiljonen och båt-besättningen hålla .. till godo en snaps Janever eller hvad dem af passagerarene offereras."

Det årtalet ska läsas försiktigt. 1799 är det äldsta belägg ordböckerna redovisar, inte ett födelsedatum. Skillnaden är liten i vanligt tal men viktig när man arbetar med gamla ord.

Nubbe är betydligt yngre. SAOB för ordet till nubb, den lilla spiken, möjligen som ett smeknamn, och daterar det äldsta belägget till Socialdemokraten 1892. Sju år senare står repliken i Strix: "Kom så går vi in å tar oss en nubbe!" Systembolaget lägger till att nubb dialektalt också har använts om små avskedssupar och färdknäppar, vilket gör steget till festbordets nubbe kort.

Ett SAOB-belägg från Svenska Dagbladet 1929 lyder: "Nubben, det svenska smörgåsbordets prydnad, nubben, som har hyllats med sånger i det oändliga." Vid det laget hade ordboken också fått in nubbevisa, med äldsta belägg 1928. Ordet snapsvisa kommer in först med SAOL 1950, alltså långt efter att visorna själva hade börjat sjungas.

Själva sången har för övrigt lika många namn som drycken. Nationalencyklopedin räknar under uppslagsordet skålvisa upp supvisa, brännvinsvisa, nubbevisa och snapsvisa som beteckningar på samma sak: en visa som sjungs i direkt anslutning till skåldrickandet. Christina Mattsson formulerar det varmare när hon beskriver vad 1900-talets visböcker kom att fyllas av: "den enstrofiga anonyma skålvisan den vi idag kallar snapsvisa, nubbevisa eller andra kära namn". Mer om formen finns i guiden Vad är en snapsvisa?

Orden som fortfarande går att säga

Tre av de gamla orden känns igen utan historisk ordbok bredvid tallriken.

Hutt. Nationalencyklopedins svenska ordbok nöjer sig med fyra ord: "liten mängd brännvin". SAOB:s enda artikel om hutt handlar däremot om sjöfart, om en häftig stöt eller ett ryck i en lina. Dryckesbetydelsen står alltså inte i SAOB, och NE får bära ordet ensamt.

Dram står i SAOB under uppslagsformen dramm, med anmärkningen att ordet vanligen skrivits dram. Definitionen är kort: "sup, snaps". Äldsta belägget är från 1764, och Bellman har det 1787: "Hvad skall det vara? / En dram från Tanto bränneri?" Ordboken tar också upp drammare, som inte betyder en person som super utan samma sak som dram: sup, snaps.

Knäpp. SAOB anger den vardagliga betydelsen "sup, snaps" med äldsta belägg 1791, och ett citat från 1814 där ordet står tillsammans med ett annat av sidans ord: "Han fann sig nödsakad att taga ännu en liten knäpp, eller en så kallad tankställare." Knäppen lever dessutom vidare i sammansättningarna avskedsknäpp och färdknäpp, och den har en tredje användning som dyker upp längre ner på sidan.

Skämten och omskrivningarna

En stor del av de gamla orden är inte neutrala beteckningar utan små skämt, förskönande omskrivningar eller påhittade motiveringar till varför glaset alls behövdes.

Hjärtstyrkare beskriver SAOB rakt ut som "(skämts.) eufemistiskt för: sup", med två belägg, 1891 och 1895. Det senare låter som det ska: "Var så god, en liten hjärtstyrkare!" Ordboken har också hjärtvärmare i samma anda, vardagligt och numera ovanligt, belagt 1909 och 1926.

Tankeställare är det mest överraskande. I dag är en tankeställare något som får oss att stanna upp och fundera, och det är också ordets huvudbetydelse i SAOB. Under den finns en äldre, skämtsam användning om en sup, belagd 1814, 1845 och 1920. Det yngsta av beläggen, hos Sigfrid Siwertz, är svårt att slå: "Nå Mattson, ska vi ta oss en tankställare?" Notera stavningen utan e, som återkommer i flera av beläggen. Samma form dyker upp hos Johan Anders Linder, som 1830 räknar upp tankställaren bland de tillfälliga suparna i Umeå, mellan kyrkosupen och ressupen.

Sotare har en förklaring som man gärna vill misstro men som faktiskt står i ordboken. SAOB inleder betydelsen med den etymologiska kommentaren att supen anses "rensa" strupen, och citerar Hedberg 1886: "Sen .. gå (vi) opp i Jacobs gränd, och tar oss en sotare."

Magborstare kunde ha varit påhittat men bekräftas av Institutet för språk och folkminnen. I Frågelådans svar om varför man säger supa som en borstbindare skriver Isof: "Borsta kan ju betyda supa, och vi har uttrycket magborstare för sup." Samma svar är värt att läsa noga, för myndigheten avvisar den frestande slutsatsen. Uttrycket är inlånat från tyskans saufen wie ein Bürstenbinder och bygger på en tysk ordlek, medan den svenska betydelsen av borsta förmodligen är ett 1900-talsfenomen som inte har med inlåningen att göra.

Och så finns de rent bildliga. SAOB har geting som vardagligt för sup, belagt 1896 och 1915: "Göm inte flaskan, Lotta, ja kan behöva mej en geting mä." Krök dyker upp 1912 och 1924: "Om vi nu bara hade en redig krök var, skrattade han." Klämtare finns som "glas brännvin (l. annan starksprit); sup, snaps", med belägg mellan 1880 och 1927.

Orden med en historia bakom

Tre av orden har en dokumenterad förklaring, vilket är ovanligt i det här sällskapet. Ett fjärde visar vad som händer när förklaringen saknas.

Jamare är det roligaste. Hellquist har ett exempel ur Söndags-Nisse 1880 och kallar ordet en skämtsam ombildning av jamaika, alltså Jamaica-rom, som "i början av 1800-t. före konjaken o. whiskyn spelade en stor roll bland våra alkoholstarkare drycker". Bakom en liten jamare ligger alltså en hel dryckesmod.

Tuting har en liknande bakgrund. Hellquist belägger det hos Nyblom 1864, i frasen "en kunglig Svensk tuting", och beskriver det som en skämtsam ombildning av toddy. Just därför ska ordet inte presenteras som om det alltid betytt exakt samma sak som snaps.

Dragnagel ser påhittad ut i en modern lista men har en tydlig ordbokskälla. Bokstavligt är en dragnagel en stor och grov spik, och äldsta belägget från 1790 talar om dragnaglar av järn. SAOB tar dessutom upp en bildlig, vardaglig betydelse: sup. Citatet är från omkring 1895 och lyder "Så togo de sig en dragnagel på .. saken."

Knaber är motsatsen. Hellquist beskriver ordet som "sup o. d.", med ett exempel hos Hedberg 1858 och den äldre formen knabert. Om ursprunget säger han bara att ordet möjligen är lånat, och längre än så går det inte att komma.

Besken och göken: när supen var medicin och morgonrutin

Två av de äldsta orden hör inte hemma vid festbordet alls.

Besk, i Mellansverige bäsk, var enligt SAOB en sup brännvin blandad med beska droppar, ett husmedel som togs särskilt mot dålig matsmältning. Beläggen sträcker sig från 1805 och framåt, och ordboken har sammansättningarna morgonbesk, dubbelbesk och det avslöjande beskdags, skämtsamt om den tid på dagen då besken togs. Isofs folkminnesblogg fyller i bilden med de kryddade varianterna ur arkivmaterialet: malört mot magproblem, kummin, johannesört. Ett trettiotal olika kryddningar har varit kända. Johan Anders Linder beskriver från Umeå kring 1830 hur beska droppar blandades i morgonsupen, och att det på den tiden "drefs en indrägtig handel på Apoteket, under hvarjehanda benämningar".

Fågelsupen togs på fastande mage om morgonen, och skälet var folktro. SAOB förklarar att supen skulle hindra "fågeln", alltså göken, från att skada den som hörde honom på fastande mage. Beläggen är från 1808 och 1906. Detta är förstås en beskrivning av gammal folktro och ingenting annat.

Samma ordboksartikel hänvisar till gök, och där blir historien mer invecklad. Ursprungligen var göken just morgonsupen som skulle hindra att man blev gökdårad. I dag betyder ordet något annat: kaffe med brännvin eller konjak, alltså en kaffekask. Isof beskriver folktron rakt ut och skriver att den som hörde göken gala på fastande mage kunde bli förhäxad eller drabbas av tvinsot. Karlfeldt fångar den moderna betydelsen 1927 med tre ord: "Kaffe med gök."

Varken göken eller den besläktade uddevallaren, som SAOB också för till kaffekasken, är synonymer till snaps. Det är kaffe med brännvin i, vilket är en annan sak.

Supar med klockslag

En stor del av den äldre ordskatten består egentligen inte av synonymer utan av sammansättningar som berättar när eller varför supen togs. SAOB:s artikel om sup listar en lång rad av dem: aptit-, avskeds-, bad-, bords-, brännvins-, fisk-, färd-, godnatt-, kron-, kvälls-, kyrk-, köp-, lopp-, malörts-, morgon-, måltids-, natt-, ost-, res-, slakt- och välkomstsup.

Aptitsupen är en av de äldsta. SAOB definierar den som "ett glas brännvin som förtäres (vid måltidens början) eg. för att reta l. stärka aptiten", och äldsta belägget är från Linné 1748, i formen appetitssup. Den hörde hemma vid brännvinsbordet, som Nationalencyklopedin kallar en föregångare till det svenska smörgåsbordet: några sorters tilltugg till de snapsar man i borgerliga kretsar inledde måltiden med. Linné var för övrigt skeptisk: aptitsupar gör föga nytta, skriver han, för de ökar matlusten i början men försvagar den efter en stund.

Kronsupen var den stora supen. SAOB förklarar den som "stor sup brännvin", med belägg från 1748 och Bellman omkring 1770: "Klinga Buteljer, / Min kronsup jag sväljer, / Gutår!" Ett senare belägg preciserar måttet: en jungfru, alltså en fjärdedels kvarter eller drygt åtta centiliter.

Nattsupen står i ordboken som en sup brännvin man tar när man går till vila vid dagens slut, med ordet "sängfösare" i själva definitionen. Enda belägget är från 1789. Hellquist tar upp sängfösaren separat, med ett belägg från 1809, och förklarar att ordet ursprungligen avsåg aftonsupen vid sängdags.

Avskedsknäppen är ett skämtsamt ord för avskedssupen, belagt 1871. Färdknäppen är dess motsvarighet vid avresan, belagd 1831 och i dialektal form fälknäpp. Den äldre färdsupen beskriver SAOB som en sup som bjuds någon när han står i begrepp att resa, med Bellman 1777 som äldsta belägg.

Hur lätt nya namn kunde bildas syns i memoarerna efter prästen och kulturpersonligheten Johan Anders Linder. I ett avsnitt om Umeå kring 1830 återger han vad han kallar "Suparnes terminologi", hämtad från en då redan avliden sällskapsman och ämbetsman. Den inleds: "En Man, som vill föra en regelmässig diet i mat och dryck, tager sig följande styrke-tårar."

Sedan följer 21 supar, från Tupp-supen som tas redan i sängen mot slemmet i halsen, via Besken, En klar och kaffe-supen, till Loppsupen när man går och lägger sig. Arbetstiden passeras med kommentaren att det är en tid "hvarunder blott fyllhundar supa". Vid tedags avstår en sann patriot från den utländska drycken, som dessutom gör magen "squalmig", och tar en spelsup i stället. Utanför räkningen står de tillfälliga suparna: "Kyrkosup, tankställare, ressup, fös-sup, apotheko sup, handels sup, Släd-sup, o.s.v."

Listan läses ofta som en beskrivning av vanligt drickande. Men den är en drift med måttlighetsbegreppet. De 21 kallas "en Måttlig Mans dagliga diet", Linder nämner att dieten inte hindrade att mannen som följde den dog i förtid, och han avslutar: "Så öfverdrifvet detta kan synas, har jag likväl varit i tillfälle att se denna diet, i det närmaste åtminstone, följas af mången så kallad måttlig man."

Det är satir, inte statistik. Ordbildningsmodellen är däremot verklig, och flera av namnen står i SAOB:s egen lista.

När synonymen är en plats i ordningen

Gränsen mellan ett allmänt ord för supen och ett namn på en bestämd sup i raden är inte så skarp som man skulle tro.

Knäpp har i SAOB en numera utdöd användning som benämning på den tredje supen i en följd, med belägget "Helan och halfvan och knäppen" från 1852. Knäppen är alltså ett annat namn för tersen.

Pärla är ännu tydligare. SAOB förklarar ordet som en liten sup av brännvin och tillägger att det förr särskilt användes om en viss sup i ordningen. Ett belägg från 1826 räknar upp hela följden i en enda mening: "(Det) retar till en hel och en half, 15 droppar och en perla, samt derofvanpå ett glas öhl." Där står helan, halvan, femton droppar och pärlan på rad, långt före de listor som brukar återges i dag.

Samma sak händer i de källor vi redan har citerat. Ord för ord avslutar sin uppräkning med en hakparentes: hela, halva, ters, kvart, kvint och lilla Manasse. Linders lista från 1830 låter tuppsupen och besken stå bredvid halfvan och terzen. Smeknamnen och ordningsnamnen hörde helt enkelt till samma språk. Hela raden, från Helan till Ett evigt liv, finns i guiden Snapsarnas ordning.

Varför blev det så många ord?

Svaret ligger i hur närvarande brännvinet var. Omkring 1830 fanns det enligt Spritmuseum ungefär 175 000 små brännvinspannor i Sverige, de flesta för husbehov, och under det decenniet tillverkades mer än hundra miljoner liter brännvin om året. Ett ord som används så ofta blir slitet, och slitna ord byts ut mot roligare.

Sedan gick det fort. Husbehovsbränningen började avvecklas 1855, och antalet brännerier föll enligt samma källa från omkring 43 000 till 591 på sex år. År 1860 hade husbehovsbränningen enligt Christina Mattsson "blivit fullständigt förbjuden", en reform hon kallar omstörtande för många: brännvin fanns inte längre att köpa i varje bondstuga, och antalet krogar på landsbygden sjönk drastiskt.

Tittar man på årtalen finns ett mönster i materialet. Det är ingen språkhistorisk regel och inget forskningsresultat, bara en iakttagelse om när orden dyker upp i ordböckerna, men den är svår att bortse från.

Situationsnamnen är gamla: aptitsup och kronsup 1748, nattsup 1789, färdknäpp 1831, knäppen som tredje supen 1852. De skämtsamma omskrivningarna kommer senare: klämtare från 1880, hjärtstyrkare 1891, nubbe 1892, geting 1896, krök 1912. Så länge supen var vardag hade den namn efter klockslaget. När den blev fest fick den smeknamn.

Hela raden ur Ord för ord

Synonymordboken Ord för ord samlar ett trettiotal benämningar under uppslagsordet sup, bland dem nubbe, pärla, jamare, hutt, tuting, dragnagel, magborstare, geting, krök, järn, knaber och klämtare.

Det som gör uppräkningen värd att återge i sin helhet är inte orden i sig utan markeringarna runt dem. Ordboken skriver ut stilnivån, sätter bildliga användningar inom citattecken och avslutar med en hakparentes över snapsarnas ordning. Så här ser posten ut i den fjärde tryckningen från 1984:

glas brännvin, "glas", snaps, styrketår, "hjärtstyrkare", aptitretare, (vard., sl. o. skämts.) nubbe, "pärla", "tår på tand", (en liten) "droppe", "jamare", pilleknarkare, hutt, tuting, körare, "dragnagel", "tröstare", (en) "djävul under näsan", (en liten) "jäkel", "magborstare", "geting", "krök", "klar", "järn", en "sexa" (brännvin), "tagg", "slät", "knapp i västen", pir, knaber, klämtare; (ibl.) färdknäpp, sängfösare, återställare, (åld.) tank(e)ställare; [hela, halva, ters, kvart, kvint, (lilla) manasse]; (ibl.) kallsup

Där syns det mesta på en gång. Tankeställare var redan 1984 märkt som ålderdomligt, och ordboken skriver tank(e)ställare med parentes och håller alltså båda stavningarna öppna, precis som de äldre beläggen. Allt från nubbe till klämtare står under etiketten vardagligt, slangartat och skämtsamt.

Uppräkningen betyder inte att orden har varit lika vanliga, att de betyder samma sak eller att de går att använda som direkta synonymer i dag. Men den ger dem något som nätlistorna saknar: en identifierbar, tryckt lexikografisk källa, med stilnivåerna utsatta.

Från orden till visorna

Orden hör hemma vid samma bord som visorna. Nubbevisan och snapsvisan är samma sak, och namnen på snapsarna i ordningen har sin egen guide.

Vanliga frågor om orden för snaps

---

Källor och vidare läsning

Äldre ordböcker används här för att visa att ett ord eller en betydelse är belagt, inte för att hävda att ordet fortfarande är vanligt.